Han satt i början av februari vid sitt skrivbord tittande på laptopskärmen vad det skulle kosta honom att åka tur och retur till en solig ö. "Well I got a job and tried to put my money away". Han tittade på högen av vita A5-kuvert innehållande krav om återbetalningar till CSN och Försäkringskassan, telefonräkningar och diverse annat skit han inte ville veta av. "But I got in to debts no honest man can pay". Därefter slängde han en blick ut igenom fönstret där ljuset ifrån lyktstolparna uppenbarade den fallande snön som inte verkade ha något slut. Han loggade in på sin internetbank för se hur pass miserabelt det stod till med hans ekonomiska kris. Illa var det, men lite medel fanns det ju på sparkontot. "So I drew what I had from the Central Trust". Det skulle funka, gratis boende var ju fixat. Återigen slängde han ett öga på kuverthögen och därefter på den fallande snön utanför. "Vad i helvete, om inte nu så aldrig" tänkte han och så fyllde han i uppgifterna i formuläret på flygbolagets hemsida sen var resan köpt. En vecka senare skulle han landa på flygplatsen på den soliga ön i hans hjärta. Han visste att resan han hade köpt egentligen bara var en temporär lösning på hans problem. Lika temporär lösning som alkohol brukade vara varje fredag- och/eller lördagkväll. Skillnaden var att de problem han stod inför var större än någonsin. Hans knivskarpa analys på situationen var ju sådan att ett så stort problem behöver en bättre, rent av storslagen, lösning. Hur stor fylla han än skulle kunna åstadkomma i sin hemstad så skulle den inte vara bra nog. Resan till ön, där nu karnevalen hade dragit igång, var möjligt den enda platsen han för tillfället kunde stilla sin ångest. Om än temporärt.

På söndagen senare i den veckan satt han med sin laptop i knäet och tittade sporadiskt på brittiska ligafotbollen på tv:n, som egentligen inte intresserade honom något nämnvärt. Han väntade mest bara på de spanska ligamatcherna som skulle börja senare den kvällen. Då i den stunden loggade den där tjejen han en vecka tidigare lämnat bakom sig i ett centralamerikanskt land. Hans förra resa hade inte varit så lyckofylld som han hade önskat och hoppats."Now our luck may have died and our love may be cold...". Efter en stunds samtal emellan dem gled konversationen in på att läget inte var som det var för en vecka sedan. Det hade förändrats. Hon förklarade ingående hennes känslor. Hon bad om en sorts andra chans, och samtidigt ville hon ha något mer bestående. Det var en mening han inte såg komma. "...but with you forever I'll stay". I slutändan visste han att hans hjärta och själ var låst till hennes. Även om han de senaste veckorna börjat tvilat. Resan över Atlanten hade ju inte blivit som han hade hoppats, men ändå hade den fått honom på bättre tankar om sig själv. I osäkerheten hade ändå en viss självsäkerhet växt fram. Hennes vänner hade berättat för honom att en dag skulle det uppenbaras för henne att han var den rätte för henne. Att hans gärningar inte gick obemärkta förbi, att hon en dag skulle inse vikten av dem. Dessutom hade han hade fått en välbehövlig ego-boost när en tjej, vars ansikte var tokigt likt det av Angelina Jolie, hade gett honom en lapp med både telefonnummer och e-mail adress efter den långa flygresan över Atlanten. Då hade endast blickar utväxlats emellan honom och Jolie-kopian. Men kanske var det bara ett tecken att kraften fanns i vad hans ögon sa, och inte i orden ifrån hans tunga. Hur som helst så ville hans kärlek nu något han hoppats länge på. Kanske lite försent för denna gång.

Han ville inte vara en ensam varg som inte hade något förutom orden han skrev och tavlorna han målade. "Now I been lookin' for a job but it's hard to find". Framtiden för honom var mörkare än den egentligen någonsin hade varit tidigare. Det enda som höll hans humör uppe var resan till ön. Där fanns goda vänner som inte var slavar under vinterns kyliga piskslag. Vänner som förstod hur hans kärlek kunde sträcka sig 1000 mil och som inte mätte lyckan i storleken av summan i lönekuvertet. "Down here it's just winners and losers and don't get caught on the wrong side of that line". Han var en sån typ som inte kunde lyckas i sin egen hemstad. Han förstod helt enkelt inte hur han skulle kunna lyckas där. Den enda lyckan han hade funnit i staden han växt upp i hade varit dränkt i alkohol. "Well I'm tired of comin' out on the losin' end". En sak som var så jävla uppenbar för honom var att han skulle gå under för eller senare om han skulle gå en så blank framtid till mötes helt ensam. Den stundande resan fick bli den sista temporära lösningen. Han behövde en beständig lösning, något, eller snarare någon, att kämpa för, och det fanns ingen som han hellre ville kämpa för än för tjejen i Centralamerika. Och nu var allt tvivel borta. Hon ville det samma.

En dag i veckan där på satt han på ett flygplan lyckligare än han någonsin förmodligen varit i sitt liv.

/P