Bakfylletankar...

Hallå hallå era jävla jävlar!
Söndagar brukar förknippas med bakfylla. Så även denna söndag. Igår söp jag mig för ovanlighetens skull kalas inne i en sporthall. Vem har sagt att idrott och alkohol inte hör ihop? Inte jag i alla fall. Kvällen fortlöpte med en god bit mat, några öl till och ett gäng med rom & cola. Succén var med andra ord ett faktum. Jag har också äntligen blivit på jävligt bra humör vilket också avspeglat sig i mitt självförtroende. Jag pratade och dansade (förlåt) med en del damer igår och fick dessutom numret av en mycket trevlig blondin som fick mig att skratta. Förutom att hon hade humor var hon också grymt jävla vass i sina ironiska utläggningar. Kan ni tänka er - En dam som behärskar ironi. När hände det senast? Hur som helst "raggade" jag upp henne vid en taxihållplats där jag inledde en konversation med henne. Jag tror skarpt på dessa vardagliga samtal som verkar så oskyldiga och inte förefaller vara av det utstuderade slaget. Kruxet är att få det att verka som om att man bara springer på dem av en ren slump. När man i själva verket är en stalker ända ut i fingerspetsarna.

En av den vackra blondinens kompisar passade även på att bekänna att hon en gång i tiden var kär i mig. Congratufuckinglations. Hade du sagt det för ett år sen hade jag kanske sluppit att slänga bort nästan ett år av mitt liv på ett förhållande som jag idag helt ångrar att jag gav mig in i. Men du behöver inte be om ursäkt. Jag borde väl ha listat ut att du ville ha mig. Män ska ju kunna läsa kvinnors tankar. My bad. Men din tur kommer sen också ska du se. En annan grej jag kom att tänka på från gårdagen inträffade i en rökruta utanför nöjesstället. Där stod en ensam kvinna och rökte. Hon gav intrycket av att vara nere. Jag gick därför fram och frågade hur det stod till. Hon satte omedelbart upp garden och undrade vad det var för tafatt raggningsförsök jag hade kommit med. Jag berättade att jag faktiskt inte var intresserad av varken henne eller hennes vertikala leende. Jag undrade bara varför hon stod där ensam och såg nere ut. Det är tacken man får som medmänniska. Bara för att hon är lesbisk och inte får knulla behöver ju inte det gå ut över mig...

Jag och min wingman försökte i alla fall styra upp en efterfest men då varenda jävel var trött och svårflörtad igår slutade det med att han och jag satt och drack av en 10-årig whiskey långt in på småtimmarna. Vi filosoferade om livet i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Hade man inte vetat bättre hade det för en utomstående sett ut som en bögträff. Något det alltså inte var. Jag vandrade sedan ensam hem genom den tjocka morgondimman med ett stort leende på läpparna. Det leendet var din förtjänst, Emelie.

På återseende era jävla jävlar!
/
Jonny

Ett stort tack och allmän ilska

Det är märkligt det där med att man försöker hålla vissa tankar och känslor för sig själv. Från tre av varandra helt oberoende personer har jag den senaste veckan fått höra att jag ser jävligt knäckt och nere ut. Med andra ord är jag helt värdelös på att upprätthålla en fasad. Jag är dock på bättringsvägen och har fantastiska vänner som står ut och orkar lyssna på mitt tjat. Ni vet vilka ni är. Jag glömmer inte. Ensam är sällan stark. Det är jag den förste att erkänna. Ni har ställt upp för mig och jag kommer självfallet alltid att ställa upp för er. Förtrycker man känslorna kommer de vid ett senare tillfälle att komma tillbaka som en sådan jävla smäll att man önskat att man varit med om en ordentlig gruppmisshandel.

Jag vet att jag under den senaste tiden tappat lite av den aggressiva tonen som ska vara kännetecknande för denna blogg. Jag lovar att bättra mig. Ser att julhandeln kommer slå rekord i år igen. Grattis era patetiska jävlar som ska springa runt och köpa lycka för pengar. Ni kan väl gå och belåna era jävla hus och reparera frånvaron till era barn med ett nytt Playstation också. Eller varför inte ta ett SMS-lån för att sedan sitta och lipa ut i Debatt om hur jävla synd det är om er. Era penningkåta giriga jävla fittnyllen. Ser också att Baren-Meral bråkat med Robinson-Christian. Jag blir så exalterad att jag inte vet vems sida jag ska ställa mig på. Det är ju så jävla jobbigt för er att svältande barn till och med mår oförtjänt bra i jämförelse. Ni är ena jävla misslyckade människor som efter att ha synts i teve tar er själva på så stort allvar att ni tror att någon stackars jävel där ute faktiskt bryr sig om er. Ni kan fara åt helvete båda två. Tillsammans med alla andra iqbefriade jävlar i Paradise Hotel och allt vad fan det heter. Det mest patetiska måste nog ändå vara de där jävla soporna som tar hjälp av sina mödrar för att välja ut en ny kvinna. Hur jävla manligt är det på en skala? Det om något måste ju vara kuklöshet. Har ni någonsin gjort ett eget val i livet eller är ni lika obegåvade och fitträdda som ni ger sken av? Hur som helst: FUCK OFF YOU FUCKING WANKERS!
Sköt om er era jävlar jävlar.
/
Jonny

I skrivande stund har jag ena benet i utlandet. Min raid förra veckan med jobbsökande utomlands tycks ha gett resultat. Om allt går som planerat med de avslutande intervjuerna hamnar jag efter nyår i Dublin. Det känns jävligt skönt. Min nuvarande tillvaro är inte av det lyckligare slaget, även om vissa dagar ger fler ljusglimtar än andra. Som när Natalie hör av sig. En varm känsla sprider sig genom kroppen. Likaså när Anna har något att säga. Två kärleksfulla människor med hjärtat på rätt plats.

Dagens inlägg ska dock handla om Irland. Följande text skulle kanske gå att klämma in i en resehandbok. Eller inte. Som 17åring var jag över på den gröna ön och platser som Dublin och Galway besöktes. I Dublin drack jag min första öl någonsin med farsan. Inte den första ölen ska dock påpekas. Glädjen i hans ögon gick inte att ta miste på. Jag erinnrar mig om att barerna som besöktes var av typiskt brittiskt stuk. Stora träpaneler, tandlösa bartenders jobbande i en hetsig miljö, och där inrökta små bås upptogs av råbarkade lastbilschaffisar som diskuterade helgens slagsmål över en iskall eller två. Det är min typ av stad. En stad grundad av vikingar. Det är en stökig storstad med en hel del gängrelaterad brottslighet. Vill man få till ett vev lär det med andra ord inte bli några större problem. Jag vet inte hur många av er hundratusentals läsare som tittar på Family Guy, men där förmedlas förbannat jävla roliga parodier om irländare som ett supande folk. Bland annat är flygplatsernas landningsbanor fulla med spritflaskor och det enda som invånarna på den gröna ön gör är just att supa.

Över Dublin reser sig en jättelik cistern med Guiness logotype. Ett vakande öga som ser till att folk inte går runt nyktra under allt för långa tidsperioder. Eller som gamle Frank Sinatra hade uttryckt det:
"I feel sorry for people who don't drink. When they wake up in the morning, that's as good as they're going to feel all day."
På ön finns ytterligare en stad av intresse. Den heter Galway och är en av Europas snabbast växande städer. Galway ligger på västsidan av ön och inhyser stora byggnader prydda med loggor från de flesta av de större mobiltelefon- och datatillverkningsjättarna. Det är en mysig stad med flera fina pubstråk och en väldigt mysig hamn om jag inte missminner mig. I staden finns även en fruktansvärt härlig park vid namn Kennedy Park (uppkallad efter John F efter ett besök för många år sedan) där man kan avnjuta en kall eller två. Klimatet ute på öjäveln ligger annars helt i linje med mina preferenser. Temperaturen går sällan ner under 6 grader och somrarna är inte så där ondskefullt varma som de kan vara här i Sverige.

Idag är det för övrigt fyra år sedan den store folkhjälten George Best kastade in handduken. Mannen som söp sönder två levrar och fick en flygplats uppkallad efter sig. Den dagen man får en flygplats uppkallad efter sig vet man om att man har åstadkommit något stort. Dagens inlägg avslutas med ett gammalt klassiskt citat från den nordirländske nationalklenoden: "1969 lade jag av med både sprit och sex. Det var de värsta 20 minuterna i mitt liv."
Ta hand om er era jävla jävlar!
/
Jonny

Egocentrism

Jag är så jävla trött på alla egocentrerade jävlar. Några få verkar fortfarande veta vad det handlar om, däribland mina kumpaner från Kristianstad och Linköping. Många är så jävla uppe i sina karriärer att de helt och hållet glömmer bort det som betyder något. Människor. Kärlek. Vissa skiter till och med i att höra av sig eftersom de har huvudena så högt uppe i sina egna rövar. Vissa bryr sig av omtanke. Andra bryr sig av ren artighet. De sistnämnda är av den mer opålitliga sorten. De som vägrar att ge utlopp för sina känslor. De som inte vet vad det innebär att tycka om någon annan. Måhända att de är intresserade av människor men de känner ingen kärlek eller empati för någon annan. Det är de som uppskattar att vara omtyckta men som aldrig ger något tillbaka. När verkligheten förefaller vara för abstrakt för dem konkretiserar och förenklar de istället sin tillvaro genom att fly undan allt som är av obehag. De nyttjar en försvarsmekanism som vittnar om en trasig livshistoria. Man vill hjälpa dem men får aldrig något tillbaka. Med andra ord är det inga människor du vill ha vid din sida om det börjar blåsa hårt. Ofta är de lyckliga i sin egen dumhet och ytlighet. De sårar andra människor utan att ens reflektera över det. De känner som sagt ingen empati utan kör över människor. Människor med känslor som kanske blir skadade för livet. Men de egocentrerade kör vidare som om inget hade hänt. Ingen ånger. Ingen skam. På jakt efter någon ny att manipulera och köra över.

Jag vill inte längre bo kvar i det här landet. Det är inte mitt land längre. Den kyla och ondska som svept in över Sverige är inte något jag kan identifiera mig med. Svaga människor som mår extremt dåligt där ute förvägras rätten till en dräglig vardag med frihet. Jag avskyr vad det här landet har blivit. Dessa extrema jävla klassklyftor som tär än mer på de redan utsatta. Jag träffar sådana människor dagligen utanför min port. De har dock ingen kraft eller energi att klaga eftersom de vet att det inte spelar någon roll. Det kanske har blivit dags att bryta sig loss. Jag tror inte att jag känner någon lycka i detta samhälle. Dessa orättvisor. All jävla ondska som finns där ute. Jag vill inte leva karriärslivet som innebär att man är avundsjuk på sin jobbarkompis för att han fått mer i lön än jag. Ett karriärsliv som innebär att jag ska lägga mina pengar på materiella ting för att imponera på och glädja någon annan. Jag blir ändå inte lycklig av materiella ting. Iklädd dyra kläder för att gå in i en roll som någon man ändå inte är. Eller någonsin kommer att bli. Jag finner lycka i mina möten med människor. Människor som har en intressant livshistoria att berätta. I want to break free...
/
Jonny

Jag blickar framåt

Sådär ja, nu har jag pratat ut med henne och även om vi ser på saker och ting olika är det hela nu utagerat och jag kan äntligen gå vidare istället för att fortsätta grubbla. Man ska inte grubbla över någon som inte grubblar över en själv som en god vän till mig påpekade. Jag har varit ett jävla vrak i två veckor medan hon mår alla tiders. Med andra ord är jag så förbannad på mig själv att jag inte har lyckats släppa det. Jag har varit en sån idiot. Men att vara känslokall är å andra sidan inte min melodi. Någonstans måste man rensa ut känslorna och gör man det inte nu kommer det som en käftsmäll i ett senare skede. Nu är dock Godfather på allvar tillbaka på benen och har för avsikt att gå vidare och glömma det som har varit. Egentligen kan det nog vara så att jag så smått börjat att gå vidare, även om jag kanske har haft svårt att inse det. Jag har ju ändå träffat två andra tjejer, varav den ena i Halmstad kanske ska få lite mer uppmärksamhet. Hon kanske ändå är intressant men jag var nog alldeles för borta i mina egna tankar för att inse det senast. Dessutom är hon söt med ett vackert leende och ett par sällsynt vackra ögon. Det faktum att jag vill umgås mer med henne säger mig ändå att det kan vara något i luften.

Från och med nu lovar jag er att inte bli sentimental och börja skriva om en massa kärleksdravel. Såvida det inte rör sig om nya kvinnliga bekantskaper vill säga. Men det som har varit är nu till fullo utagerat! Blickar vi mot sportens värld ser vi att Tottenham tvålade dit Wigan med 9-1 igår. 9 fucking 1! Erik Edman, vänsterback i Wigan, hade förmodligen sin sämsta dag på jobbet någonsin. Skönt att du har hjärtat kvar i Spurs din jävel! Ett annat anmärkningsvärt resultat går att finna i bandyns elitserie där det forna storlaget från 70-talet, Katrineholm, blev fullständigt nerpissat av Sandviken. 22-2 tror jag att det slutade till slut. Man får hoppas att Katrineholmsgrabbarna duschade ordentligt efteråt så att de blev av med pisslukten. Någonstans har man ju trott att serier på elitnivå blivit jämnare med åren, men vi kanske har nått en topp som nu passerats.

Själv är jag fortfarande bakfull efter helgen som varit. Det var sannerligen ingen picknick i parken. Helgen dessförinnan ska vi inte ens prata om. Jag har vänt mig mot min destruktiva sida och tagit hjälp av flaskornas demoner under senare tid. Något jag har för avsikt att fortsätta med...
/
Jonny

Medans min kamrat är ute på sin turné runt om Svea rike tog jag mig ut på en egen miniturné till Malmö och Lund. Så här sitter jag nu på ett kafé i Malmö och väntar på ett av många tåg jag kan ta hem. Ibland är det fint med valmöjligheter. Ingen stress. Men valmöjligheter kan lätt kväva mig. Slutar med att jag leder mig själv in i rutiner sen håller mig till dem. Så jag vet var jag har mig själv. Så är det när man lätt förvirrar sig själv. Likt min kollega är jag nog ingen singelmänniska. Men det är lite motsägelsefullt för mig. För jag har inte haft ett förhållande värt namnet de senaste åren. Jag har lärt mig själv trivas ensam. Men ju mer jag har gjort det har längtan efter någon vuxit.

Var på konsert i Lund igår vilket var ett bra tag sen sist. Tidigare i mitt liv åkte jag på konsert i Lund eller Malmö varannan månad mer eller mindre. Mejeriet i Lund har inte förändrats något nämnvärt sen man var där sist för 4-5 år sedan. Ett besök där var som att besöka sig själv i sina ungdomligare år. Skillanden var bara en sak. Mina vänner sen den tiden var inte med mig denna gången. Flög helt solo. Inte första konserten jag gör det, men de tidigare gångerna jag gjort det har varit på någonsorts festival och det är inte riktigt samma sak. Någonstans sker ändå festandet i slutändan men någon. Igår saknade jag faktiskt en sak. Ja, eller två. Någon som man kunde bevittna konserten med, och min kamera jag glömde i min väns lägenhet i Malmö (som jag så snällt fick låna för en övernattning iställt för att spontant bege sig till Hilton Hotel vid Kastrups Flygplats, men det är en annan historia). Men jag trivdes ändå. Artisterna som uppträdde gjorde entrépriset värt varenda krona om inte mer. Jag listade samtidigt varför jag brukade åka på konserter så ofta förr i tiden. Bättre underhållning och helt annan sorts människor som kanske i och för sig bara verkar mer spännande än de på nattklubben hemmavid. Så varför betala 100 pix i entré på diskoteket i ens hemstad när man kan ta ett tåg (som visserligen kostar 150 riksdaler tur och retur) och sen besöka en konsert som kostar 200 kronor men i slutändan njuta 7 dubbelt? Det är väl där min svaghet ligger. Mitt rutinskapande gör att jag inte kan sitt hemma varje helg och spara mig tre veckor varje månad för åka på konsert den fjärde helgen. Dags att bryta rutiner. Slå sig fri ifrån sig själv. Resa sig som en fenix och börja om. Det är det jag nog behöver i dessa dagar. För även om jag kan njuta i mina rutiner helt ensam blir jag rastlös i det långa loppet. Jag vill röra mig. Längre härifrån och hela tiden till andra platser. Helst någonstans jag kan finna mitt hjärta. För även om jag tycker om min hemstad är det inte i den jag blir någon profet. Andra lyckas bra med det och trivs som fisken i havet men jag gör inte det. Så må Sankt Kristoffer skydda oss under våra resor och i vårt sökande, mig och min bloggande kumpan. Tills Nästa gång era jävla jävlar, njut av en julmust, som vanligt, gärna med lite rom. Och tro inte på dom, dom som inte kan ljuga ärligt.

/P