Egocentrism

Jag är så jävla trött på alla egocentrerade jävlar. Några få verkar fortfarande veta vad det handlar om, däribland mina kumpaner från Kristianstad och Linköping. Många är så jävla uppe i sina karriärer att de helt och hållet glömmer bort det som betyder något. Människor. Kärlek. Vissa skiter till och med i att höra av sig eftersom de har huvudena så högt uppe i sina egna rövar. Vissa bryr sig av omtanke. Andra bryr sig av ren artighet. De sistnämnda är av den mer opålitliga sorten. De som vägrar att ge utlopp för sina känslor. De som inte vet vad det innebär att tycka om någon annan. Måhända att de är intresserade av människor men de känner ingen kärlek eller empati för någon annan. Det är de som uppskattar att vara omtyckta men som aldrig ger något tillbaka. När verkligheten förefaller vara för abstrakt för dem konkretiserar och förenklar de istället sin tillvaro genom att fly undan allt som är av obehag. De nyttjar en försvarsmekanism som vittnar om en trasig livshistoria. Man vill hjälpa dem men får aldrig något tillbaka. Med andra ord är det inga människor du vill ha vid din sida om det börjar blåsa hårt. Ofta är de lyckliga i sin egen dumhet och ytlighet. De sårar andra människor utan att ens reflektera över det. De känner som sagt ingen empati utan kör över människor. Människor med känslor som kanske blir skadade för livet. Men de egocentrerade kör vidare som om inget hade hänt. Ingen ånger. Ingen skam. På jakt efter någon ny att manipulera och köra över.

Jag vill inte längre bo kvar i det här landet. Det är inte mitt land längre. Den kyla och ondska som svept in över Sverige är inte något jag kan identifiera mig med. Svaga människor som mår extremt dåligt där ute förvägras rätten till en dräglig vardag med frihet. Jag avskyr vad det här landet har blivit. Dessa extrema jävla klassklyftor som tär än mer på de redan utsatta. Jag träffar sådana människor dagligen utanför min port. De har dock ingen kraft eller energi att klaga eftersom de vet att det inte spelar någon roll. Det kanske har blivit dags att bryta sig loss. Jag tror inte att jag känner någon lycka i detta samhälle. Dessa orättvisor. All jävla ondska som finns där ute. Jag vill inte leva karriärslivet som innebär att man är avundsjuk på sin jobbarkompis för att han fått mer i lön än jag. Ett karriärsliv som innebär att jag ska lägga mina pengar på materiella ting för att imponera på och glädja någon annan. Jag blir ändå inte lycklig av materiella ting. Iklädd dyra kläder för att gå in i en roll som någon man ändå inte är. Eller någonsin kommer att bli. Jag finner lycka i mina möten med människor. Människor som har en intressant livshistoria att berätta. I want to break free...
/
Jonny