Tyvärr måste jag meddela att resan till Örebro har ställts in då min förkylning har förvärrats.
Istället försöker jag kurera mig idag för att hinna med en utgång i morgon. Möjligtvis i Örebro. Whiskeyn gav alltså inte det resultat jag önskade. Kanske får jag hälla i mig mer ikväll.

Kom att tänka på att man tappat kontakten med många gamla vänner och flickvänner. Folk som man haft jävligt skoj med som bara förändrat sig över en natt, och helt plötsligt är alla gamla fina minnen som bortblåsta. Folk som man har anförtrott sig till och vice versa. Jag har själv hållit låg profil, i synnerhet gällande gamla flickvänner. Främst för att jag inte vill riva upp alla sår som de orsakat. Sådana som ligger dolda under ytan. Tjejer tycks inte förstå sig på termen hjärtesorg. Det känns som ett så utpräglat manligt fenomen, för jag har då inte träffat någon kvinna som gått och deppat över en förlorad kärlek i samma utsträckning som killpolare har gjort. Jag snackade med en polare förra helgen som fortfarande, flera år efter sitt upprott från sin livskärlek, bär på en jävla tung börda. Detta trots att han har en ny partner sedan länge. Att förlora någon man älskar är som att sörja en bortgången vän förklarade han med tårar i ögonen. Jag kan bara hålla med. Det är samma sorts känsla. För mig tog det tre veckor att bli av med den känslan. För honom har det tagit betydligt längre tid. Nu är mina minnen med henne varken glada eller ledsna. De är helt enkelt väldigt neutrala. Dock är man väldigt försiktig med att ge sig in i något nytt då man inte vill uppleva samma smärta en gång till, men säkerligen kommer jag att trampa på fler minor då jag fortfarande bara är 25. Ju fler relationer man varit i ju mindre är chansen att man ger sig in i en ny. En del av mig önskar att jag vore helt känslolös. En människa med ett skal, ett hårt yttre. Som ruskar av sig ett uppbrott som en förkylning. Den andra sidan av mig vill bli påmind om den egna bräckligheten. Vill känna glädje och sorg. Vill påminnas om livets ytterligheter. Känner känslokalla människor glädje eller sorg?

Nog om filosoferandet. Nu över till något betydligt viktigare.
Min vän i Örebro har ansträngt sig å det yttersta för att samla ihop ett gäng 90:or och 91:or till morgondagen, och jag skulle känna mig riktigt pissig om jag svek honom. Jag ber därför till högre makter om en ruskig återhämtning. Damerna ska tydligen, enligt hans egen utsago, vara riktigt goa och mysiga och man ska tydligen bara vilja sitta tätt intill dem och lukta dem i håret. Varför känns hela scenariot som hämtat ur en Barbiereklam? Behöver jag påpeka att alla är blondiner? Att åldern är perfekt behöver vi inte orda särskilt mycket om. De yngre bär ofta på den lekfullhet och glädje som äldre damer har en avsaknad av. Att grabbar väljer yngre tjejer är för att vi är fruktansvärt trötta på alla spel som de äldre tycker om att spela. En normalt funtad kille springer inte efter en tjej en hel kväll, bjuder på shots, dansar för att sedan bli nobbad vid utsläppet. Känner man av de signalerna blir damerna dumpade ganska omgående för någon yngre med mer talang.

Nej, nu ska jag hälla upp mig en stadig groggjävel! På återseende era jävla jävlar!
/
Jonny